Naivitet

​

Himmelen böjer sig ned
och kysser lätt
nästan omärkligt
min panna

- Och jag märker inget!

Upptagen är jag,
smuttar på den varma ångesten,
lutar mig tillbaka i självömkans fåtölj
och sjunker djupt ned i den bekväma
egocentriciteten:

- Jag är glömd av Gud!
Diktar jag högtravande,
citerar mig själv
med darr på rösten.

Himmelen ler
och sänder en ängel i min väg.
Dess vingspets kittlar min kind
medan pennan på mitt papper
glöder och ropar:
- Gud är död!

Himmelen ler varmt mot det barn
som just upptäckt bråddjupen
i sitt inre...