Höstskrud

​

Så skrudas jag till höst,

varje dag.

Som trädet.

Löv faller efter löv,

omärkligt märkligt.

Det gör inte ont,

löven sörjes inte.

De har bara varit.

​

Färgprakten ökar,

förändras.

Jag blir till den brinnande busken,

jag brinner av liv,

av överflöd,

av nåd.

​

Jag vet att jag skall slockna - en dag - inte nu.

Jag sörjer inte det som skall komma,

famnar det

i vetskapen om

utlovad

vår.